Att beskriva dockteater någorlunda kortfattat verkar inte helt lätt. Här nedan ger jag en generell beskrivning av de tekniker som används. Samt en och annan egen reflektion över dockteater idag, i Sverige och i Europa.
Namnet talar väl egentligen för sig självt; teater med dockor. Även om det kanske är något missvisande eftersom man idag oftast inte använder sig av enbart dockor, utan även andra ting och objekt.
Gemensamt för all dockteater är att skapa liv, med dockor eller andra objekt. Med dockteater kan man leka med proportioner. Man kan skapa världar och dimensioner som inte är möjligt , på samma vis, med annan teater.
De flesta dockteatrar i Sverige idag, ägnar sig sällan åt rent traditionell dockteater. Men man använder sig av mer eller minde av traditionella tekniker, om än något uppblandade och modifierade.
I huvudsak talar man om fyra grundtekniker inom dockteater:
Handdockor
Ofta kallar man all slags handdocksteater lite slarvigt för Kasperteater, vilket inte är helt rätt. Kasperteater är en form av handdocksteater. Inte det generella namnet för tekniken.
Handdockor kan se ut i princip hur som helst, Kasper är ett exempel. Gemensamt för dem är att man trär dem på handen för att spela med dem. Trots allt är det väl just Kasper och hans släktingar… Mr Punsch, Pulcinella, Petruschka… de mest kända dockorna av handdockstyp. De tillhör en gammal tradition och har ofta haft ett och annat att säga om, och till, överheten.
Handdockans rörelsemönster är ganska så begränsat. Att spela med en handdocka kräver ett precist och tydligt spel vilket i sin tur kräver en hel del övning. Oftast är spelaren dold bakom ett tyg eller någon slags scenografi. Dockan hålls i luften med armen sträckt rakt uppåt. Spelaren måste själv följa dockans rörelser med sin egen kropp, så att den hela tiden har en lodrät hållning och inte börjar luta.I Kina finns de mest fascinerade handdockor med vilka dockspelarna kan utföra häpnadsväckande trick, akrobatiska övningar, jonglering och balansövningar. Något som säkert har krävt övning sedan barnsben.
Skuggspelsdockor
Skuggspel är en gammal tradition från Asien. Den kom till Europa från Kina
En skuggspelsfigur är oftast tvådimensionell, utskuren ur exempelvis kartong, djurhud eller plexiglas. Den spelas bakom en skuggspelsskärm/duk. Skärmen är belyst från baksidan så att figurens skugga syns från framsidan.
Vissa skuggspelsfigurer är transparenta och målade med färger som framträder på duken. Andra är kompakta, ej genomlysbara. Deras skugga blir helt svart. I Indien finns sådana kompakta figurer som ändå är målade. Varför? Jo, för gudarnas skull!
En skuggspelsfigur kan vara ledad och ha rörliga delar. Spelaren håller dockorna i pinnar så att de själva inte ska synas. Beroende på ljuskällan och hur nära duken man håller figuren kan man laborera med dess uttryck.
Skuggspel syns kanske mest i traditionella sammanhang och framför allt i Asien. Det är inte så vanligt med skuggspel här i Sverige. Pygme´teatern och Dockteatern Tittut arbetar en del med skuggspel. I Europa finns bland andra: Teatro Gioco Vita (Italien), Amoros &Augustin (Frankrike) och Jean-Pierre Lescot (Frankrike) vilka är specialiserade på skuggspel.
Stavdockor
Dessa dockor styrs med stavar, vilket man ju hör på namnet. Dockan kan vara byggd med en stav som går genom kroppen och upp i huvudet. På så vis kan man styra både kropp och huvud med en hand. Dockans armar styrs också med stavar, med spelarens andra hand.
Ofta styr man stavdockor, liksom handdockor, ovanför huvudet och spelaren är dold.
Stavdockor är ett ganska så vitt begrepp. Den japanska traditionella tekniken Bunraku brukar räknas till stavdockorna. Bunrakudockan styrs av tre spelare. En spelare - mästaren- styr dockans huvud och högra arm. En spelare styr den andra armen medan en tredje spelare sköter benen. Bunraku är en mycket svårspelad teknik som kräver många års övning och lång erfarenhet. Spelet är väl koreograferat och ingenting lämnas åt slumpen.
Marionetter
Ordet marionett betyder ”liten Maria” och sägs komma från att man förr, i kyrkan, använde sig av en liten, rörlig, Mariafigur. Med hjälp av trådar kunde man få figuren att röra på exempelvis armarna, vilket fick till följd att församlingen trodde sig se underverk.
Marionetten – tråddockan – hänger i trådar från ett kors som spelaren håller i. Det är en svår spelad och tålamodsprövande teknik som tar lång tid att lära.
Det finns inga regler eller råd om hur många trådar en marionett bör ha. Generellt kan man väl säga att en tråddocka med många leder och fler trådar har större rörelsemöjligheter. För den sakens skull behöver en marionett med färre trådar inte vara mer lättspelad. En skicklig marionettist gjuter liv i sin docka oavsett antalet trådar.Tyngden i en marionett är viktig. Dockan får inte vara för tung. Spelaren står ofta på en brygga, framåtlutad, över scenen. En allt för tung docka är påfrestande för armar, rygg och axlar. Är dockan däremot för lätt kan det vara svårt att hitta den balans och den tyngd som behövs för att dockan ska kunna röra sig övertygande.
Ovan nämnda tekniker tillhör mer eller mindre de traditionella teknikerna och har också förekommit i traditionella framträdanden. Idag låter man gärna de olika teknikerna förekomma i samma föreställning.
I Sverige har dockteatern fått bli likaställd med barnteater. Men en del av dockteatrarna här gör även föreställningar för vuxna. På andra håll, utanför Sverige, spelas det betydligt mer dockteater för just vuxna. Bland dessa grupper kan nämnas Wilde und Vogel (tyskland) Stuffed Puppet theatre (holland) Sandglass theatre (USA) Theater Meshugge (tyskland).
